Sitter och kollar på friidrott, Angelica Bengtsson slog precis juniorvärldsrekordet i stavhopp igen, 17 år gammal... Hon har på tre dagar slagit det gamla rekordet med femton centimeter - imponerande!

Jag blir alltid helt rörd när jag ser sånt, när personer lyckas med saker som man vet att de har kämpat med länge. Inte för att jag själv har slagit något världsrekord (finns det sånt i innebandy?) men jag vet hur det känns att kämpa för något och att sedan också lyckas. Är dessutom själv inne i en liknande period nu när vi kämpar och kämpar och förhoppningsvis också kommer att lyckas i slutändan. Vågar inte ens tänka på hur glad jag skulle kunna bli om vi lyckas med att nå hela vägen upp till nästa nivå... Fråga mig igen om 2 månader så kanske jag vet.